Det här är tredje året som jag och Ludwig tillbringar var och varannan kväll på Eriksbergs Viltsafari. Naturen är med brist på ett annat ord fantastisk och när man är sådana veteraner som jag och Ludwig nog ändå får kalla oss så vet man lite mer när djuren brukar komma fram och vara lite mer kameravänliga.
Har man en riktig tur så händer någonting oväntat också, som det gjorde för oss vid vårt sista besök. Vi åker varvet i godan ro när vi ser någonting svart springa runt på en äng och sedan upp på vägen mellan bilarna. Jag hajar till och ser nyfiket på Ludwig, precis som att han skulle berätta för mig vad det var för någonting mystiskt som härjade.
Det visade sig vara en hund. Och där tog djurvännen i Malin över och slutade lyssna på den oroliga maken Ludwig. När hunden hade sprungit nästan ett halvt varv så fick jag nog och tvingade Ludwig att stanna bilen vid en väl vald plats och tog mig sedan ut ur bilen. Jag visslade till och fick hundens uppmärksamhet. Han viftade på svansen och jag kallade på honom lite försiktigt.
Ett studs och ett hopp senare så var han helt plötsligt på väg mot mig i en hisnande fart och Ludwig drog efter andan.
När han hade luktat på mina ben såg han vänligt upp på mig och jag frågade vad han gjorde här ute i vildmarken helt själv på det här viset. Han viftade på svansen till svar och vände sedan blicken mot Ludwig. Innan jag hann reagera så hade hunden hoppat in i bilen och satt sig tillrätta bredvid Ludwig som vid det här laget pep ut ett litet hjälp. Hunden var så andfådd att han flåsade och dreglade på samma gång, över hela bilens inredning. Jag assisterade med lite vatten från Mandus vattenskål innan jag hoppade in i baksätet och bad Ludwig köra tillbaka till gården mitt i parken. Där borde det finnas någon som kan hjälpa oss menade jag på samtidigt som Ludwig muttrar att det här är den värsta idé som jag någonsin har haft, i hela mitt liv. Hunden dreglar vidare, Ludwig kör och jag peppar samtliga inblandade på samma gång ifrån bilens baksäte.
Väl framme vid gården lånar jag Mandus koppel och trär på det. Hunden kliver ut ur bilen och följer mig som ett klistermärke på mitt ben. Det var en otroligt häftig känsla att en hund som jag haft i min närhet i bara några minuter följde mig så blint. Precis som att den aldrig hade gjort någonting annat.
Gården var tom och nästan som en spökstad. Lampor lyste inne på kontoren men ingen öppnade någonstans. Vad skulle vi nu göra? Ringa till polisen? Ta hunden med oss hem? Binda fast stackaren i en stolpe och hoppas på det bästa?
Vi stod en stund och övervägde alternativen när det helt plötsligt dyker upp en bil. En liten man hoppar ur och frågar skämtsamt om vi har blivit med hund. Jag berättade vad som hade hänt och mannen tar hand om hunden som jag tror var hans egen. Jag fick aldrig riktigt någon klarhet i det där men hunden verkade känna igen honom och hoppade vant in i hans bil så jag godkände det hela.
Ludwig och jag såg på varandra, andades ut och fortsatte sedan vårt äventyr i den stora parken.
Det var sannerligen ett besök som man inte glömmer i första taget!
